Nyhetsbrev #11 – 2014

I dette nyhetsbrevet vil vi dekke følgende saker:

Svensk MLM-nettside
Å krige for kapitalen er ikke kvinnekamp
Først meg sjøl og så meg sjøl…
Aksjon i Arendal mot Israel
Solidaritet med kurdiske kjempende
Fra arkivet, 07.11.2007

Kommunist nummer 9

MLM mot trotskisme - del 1. Inneholder blant annet innføring i trotskisme, og gjennomgang av trotskismens politikk før 2. verdenskrig og teorien om “permanent revolusjon”. Fokus er hvordan MLM skiller seg fra trotksisme og hvorfor trotskismen er et blindspor.

Svensk MLM-nettside

Kommunistiska Arbetarkommunen er en svensk nettavis som skriver om MLM og klassekamp.

På kommak.org – som for tiden oppdateres svært ofte – kan man lese debattinlegg og artikler om svensk imperialisme, om internasjonalisme, om revolusjon, folkekrig og kampen for en ny kommunistisk bevegelse i Sverige.

Tjen Folket anbefaler radikale kamerater å følge med på siden.

Kommak beskriver seg selv slik:

Kommunistiska Arbetarkommunen är en teoretisk marxist-leninistist-maoistisk tidning för kommunister

Visst låter det smalt och det är det också. Den här webtidningen (som tidigare fanns som papperstidning) riktar sig främst till personer i Sverige som uppfattar kommunismen som en positiv kraft och som vill debattera hur vi använder oss av den kommunistiska rörelsens erfarenheter i praktiken. Vi anser att de erfarenheter som Marx, Lenin och Mao gjorde i arbetet att leda revolutionära rörelser “sticker ut” ur historien som särskilt framgångsrika och viktiga. Därför kallar vi denna tidning marxist-leninist-maoistisk (MLM).

MLM är en ideologi och det vi kallar ideologi är inget annat än arbetarrörelsens internationella erfarenheter. Denna ideologi är vetenskaplig i den meningen att idéerna testats och utvärderats i det praktiska politiska arbetet. MLM är vetenskapen om de lagar som styr utvecklingen av natur och samhälle, läran om de förtrycktas revolutionära kamp och vetenskapen om uppbygget av ett kommunistiskt samhälle. MLM är levande och dynamisk, den får inte vara dogmer som skall pressas på en motvillig verklighet. Erfarenheter måste tillämpas kreativt och vi hoppas att vi kan bidra till en debatt kring detta.

Vi förespråkar idén att den som har en uppfattning om hur kommunisterna borde arbeta själv (i någon mån) bör dra sitt strå till stacken och sträva efter att idéerna skall prövas i praktiken. Vi verkar därför för en teoretisk diskussion som tjänar till att utveckla det praktiska arbetet. När idéerna prövats i den svenska verkligheten så kan vi utvärdera och vid behov omvärdera våra uppfattningar. En diskussion som inte handlar om hur idéerna skall praktiseras riskerar att bli skadlig och förmedla bilden av kommunisterna som hycklande pratmakare.

Sekterism, sekterism och sekterism

Ett populärt sätt att fördöma en politisk riktning man inte uppskattar är kalla den “sekteristisk”. Den snusförnuftige och “utbildade” personen är säker på sin sak när han fördömer det “sektiga 70-talet” och “bokstavsvänstern”. Det visar bara att han är helt indoktrinerad i den extremt begränsade syn på partier och politisk verksamhet som med få undantag har präglat Sverige under mycket lång tid. Ett politiskt parti i Sverige (från “vänster” till höger) är ett parti som sysslar med bygga upp en “image” som skall vinna en opinion som skall gå och lägga rätt lapp i lådan på valdagen. Sådana partier vill vara “breda” och har ett maxat fokus på PARTIET så att inte folk glömmer bort dem på valdagen. Men det revolutionära kommunistiska partiet har ett annat syfte och därför en annan syn på vad som är viktigt. Ett verkligt kommunistiskt parti (som inte övergett idealen vilket är vanligt) strävar efter att leda en socialistisk revolution och kämpar för att vinna sympatier genom att vara drivande i kampen för arbetarklassens och folkets näraliggande intressen. Riktiga kommunister blir därför inte nervösa av motståndarnas smutskastning (som kapitalisternas partier blir) utan ser det som bevis på att det går bra för oss (annars känner de väl inte behov av att smutskasta?).

Har du hört talas om enhetsfronten?

I ett kommunistiskt parti enas de som vill satsa rejält i kampen och enheten byggs på en gemensam ideologi. Men det är verkligen inte så många som kan enas för en ideologisk plattform. Därför måste man komma ihåg att riktiga kommunister inte betraktar partiet som det enda organisatoriska verktyget i kampen. Partiet är endast ett av våra tre viktigaste organisatoriska verktyg. För att genomföra en socialistisk revolution behövs inte bara ett arbetarklassens parti utan även arbetararmé som kan besegra kapitalisternas yrkesarmé. Men inte bara det, det behövs även en enhetsfront där vi enar alla möjliga krafter som på ett eller annat sätt tjänar den socialistiska revolutionen. Enhetsfronten är inte en enskild organisation utan ett begrepp som handlar om hur olika klasser, organisationer och personer kan ledas eller samverka i arbetet för den socialistiska revolutionen. Den innefattar alla de som står på vår sida i kampen mot kapitalisterna, oavsett om de själva tycker det eller inte. Det är därför som talet om den “sekteristiska bokstavsvänstern” är så enfaldigt. Så talar eller skriver den som är indoktrinerad i ett valparti (ett parti inriktat på riksdags- eller kommunval) och som tror att valpartiet är arbetarklassens “räddning”.

Exemplet KFML

“Sekteristisk boktsavsvänster”? KFML var ett revolutionärt förbund på 60-70-talet som enades för marximen-leninismen. Men medlemmarna förväntades bl.a. kämpa för att radikalisera fackföreningarna och arbeta med solidaritetsarbete för Vietnam. I fackföreningarna och i solidaritetsarbetet enades man för konkreta politiska krav som många kunde ställa upp på och detta arbete var verkligen brett och i stora delar framgångsrikt. Solidaritetsorganisationen för Vietnam (DFFG) som KFML hade inflytande över blev Sveriges största (flest lokalgrupper) och mest aktiva organisation under en period. KFML var verkligen smalt men vad gjorde det när de kunde skaka om det politiska livet i Sverige genom sitt enhetsfrontsarbete?

Kasta ut de “gamla gubbarna” eller enhet mellan teori och praktik?

Vi har förståelse för de som tycker att man bör kasta ut de “gamla gubbarna” (t.ex. Marx, Lenin, Mao) för vi tror att uppfattningen grundar sig i en kritik mot att “folk bara sitter och pratar och inte gör något”. Det förekommer verkligen att folk som vill göra sig märkvärdiga sitter och babblar om kommunistisk historia men inte vill göra något i praktiken. Men vad innebär det egentligen “att göra något i praktiken”? Att arrangera studiecirklar och debattmöten måste väl räknas in “att göra något i praktiken”? Den typen av arbete är verkligen viktigt. Utan vår ideologi (“gubbarna”) så blir vi som blinda som famlar oss fram i mörkret. Att blunda för de internationella erfarenheterna (ideologin) innebär att vår rörelse hela tiden måste börja om från noll i en ändlös och meningslös kamp. Den fråga som vi istället bör fokusera på är att det inte får vara någon skillnad mellan vår teori och vår praktik. Alltså, det vi säger oss stå för måste vi också göra i praktiken. Det är kanske först när vi har övervunnit den skillnaden som talet om “gamla gubbar” kommer att ebba ut.

Vadå “Kommunistiska Arbetarkommunen”?

Socialdemokraternas lokala klubbar heter fortfarande arbetarkommuner och kommunisternas klubbar hette historiskt “Kommunistiska Arbetarkommuner”. Är det inte dumt att använda vad som kan uppfattas som ett “sosse-begrepp”?

Efter de omfattande arbetar- och hungeruppror som spreds över Sverige under 1917, vilka inspirerades av den revolutionära utvecklingen i öster, splittrades den svenska arbetarrörelsen i två delar, en reformistiskt socialdemokratisk del och en revolutionärt kommunistisk sådan. Kommunisterna ansåg, och anser, att den parlamentariska ”demokratin” endast är en demokrati för de rika. Vill man verka för en verklig demokrati måste man göra detta genom en helt annan typ av statsförvaltning – en förvaltningstyp som vilar direkt på arbetarklassen, dess vilja och intressen. Socialdemokraterna däremot satte sin tillit till de redan existerande borgerliga statsorganen för att genomföra reformer inom systemet, vars främsta kvarvarande effekt är att socialdemokraterna förvandlades till ett rent borgerligt parti – avskiljt ifrån arbetarklassen och dess intressen. För att kunna ersätta kapitalisternas diktatur med en proletär sådan måste alternativa statsorgan byggas upp. De alternativa statsorganen kallades i Sovjetunionen och i Kina för sovjeter (arbetarråd). I Sverige har begreppet arbetarkommuner använts för att beskriva samma fenomen. Med arbetarkommun avsågs från början en kommun som var skild från en borgerlig kommun. Den ursprungliga revolutionära arbetarrörelsen förväntade sig att arbetarkommunen skulle ersätta de borgerliga kommunerna. Det är i denna ursprungliga revolutionära anda som tidningen Kommunistiska Arbetarkommunen vill verka. Idén om “arbetarkommunen” representerar en väg ut ur kapitalismen som leder bort från dagens valbedrägeri där kapitalisterna i kraft av sin ekonomiska styrka utövar ett avgörande inflytande över staten samtidigt som de påstår att “all offentlig makt utgår från folket”. Sanningen är att “all offentlig makt utgår från kapitalisterna” eftersom politiken i varje land är ekonomins koncentrerade uttryck. Det vill säga att om en liten elit kontrollerar ekonomin i ett land så kommer de i kraft av sitt kapital också kunna dominera politiken.

(Kommunistiska Arbetarkommunen var tidigare Oktoberrörelsens tidning, nu står den på egna ben)

Tjen Folket
28.10.2014

Å krige for kapitalen er ikke kvinnekamp

Verneplikt er innført for kvinner, men vi jubler ikke.

Nå kalles også kvinner inn til sesjon og regnes som vernepliktige. Tilsynelatende er både verneplikt og likestilling bra saker. I et sosialistisk Norge der staten er arbeiderklassens stat, vil Tjen Folket ha en folkehær og et heimevern som omfatter alle voksne – både kvinner og menn.

Men i dagens Norge er verken verneplikt for menn eller kvinner en bra sak fordi:

Det norske “forsvaret” er ikke et forsvar, men et angrep. Etter norsk krigføring i Jugoslavia (1999), Afghanistan (2001 til dags dato) og Libya (2011) er det klart at den norske statens militærmakt er aggressiv og har ambisjoner i utlandet.
Den norske staten er imperialistisk. Det vil si at den – sammen med annen norsk kapital – tjener store summer på virksomhet i verdens fattigste land. De pumper opp billig olje i land som Nigeria og bruker billig arbeidskraft i land som India – og militærmakt er hele tiden et alternativ for å sikre at pengene fortsatt flyter.
I “forsvaret” drives en aktiv propaganda for NATO, for norsk deltagelse i okkupasjon av andre land, for tjeneste i slike okkupasjoner og for det politiske systemet i Norge. Gjennom foredrag, filmer og offiserenes holdninger, påvirkes soldatene til fordel for systemet og makthaverne.
I følge Vernepliktsverket (2012) ble bare 9.000 av et kull på 60.000 kalt inn til førstegangstjeneste. Verneplikten er altså ikke en ordning som gjør alle nordmenn til en del av forsvaret og gir dem erfaring med våpen og kjennskap til hvordan de kan forsvare Norge. Det gir bare militæret et størst mulig gruppe å håndplukke soldater fra. Slik kan de velge de som er i best mulig form – men til og med drive politisk siling om de ønsker det.

Å utvide verneplikten styrker det imperialistiske militærvesenet og gjør flere til en del av den nye norske krigskulturen. Dette er ikke kvinnefrigjøring. Gjennom sin okkupasjon av Afghanistan har det norske forsvaret direkte gjort stor skade på kvinner i dette landet. Ingenting er mer skadelig for kvinnefrigjøring enn imperialistisk krig og okkupasjon. Vi ser også dette i Midtøsten, der USAs krigføring har lagt veien åpen for reaksjonære retninger som ISIS.

Tjen Folket er for kvinnefrigjøring – og vi er for at kvinner kjemper. Men bare kapitalismen tjener på at flere kvinner kriger for kapitalen.

Tjen Folket
16.10.2014

Først meg sjøl og så meg sjøl…

Når man er i posisjon, gjelder det å beskytte sine egne interesser.

Skrevet av et medlem i Tjen Folket.

Finansminister Siv Jensen har lagt fram sitt første statsbudsjett. Kritikken har allerede vært omfattende fra flere leire, til og med fra regjeringas støttepartier. Venstre vil ha mer penger til klimasatsing mens Krf vil beholde barnetillegget for landets uføretrygdede.

De “rød-grønne” er helt klare på at det er et elendig statsbudsjett, men det var heller ikke helt uventa. Slik er det politiske spillet. Og mange lar seg irritere over at det kuttes i rettighetene til allerede fattige uføretrygdede. Kort sagt mener mange at regjeringa tar fra de fattige og gir til de rike.

Og det kan definitivt virke sånn, vanlige folk med vanlige lønninger og ikke minst de som ikke er i stand til å forsørge seg sjøl gjennom eget arbeid kommer til å merke at det er Erna Solberg og Siv Jensen som styrer landet.

De verste utslagene av forslaget til uførereform er følgende: - Uføretrygdede med lånegjeld får redusert fradragsprosenten fra 55 til 27 prosent. I verste fall kan en person tape 20 000 kroner i året på dette. - I tillegg ønsker man å fjerne en del tilleggsordninger uføre i dag har. Blant annet fjerner de barnetillegget, som skal kompensere for de utgiftene det er å ha barn.

Mange peker riktig nok på at uførereformen ble vedtatt av Stortinget tilbake i 2011. Da var det jo de «rød-grønne» som satt med makta. Det er riktig nok, men forslagene om å redusere fradragsprosenten og å fjerne barnetillegget er regjeringas helt egne forslag.

Arbeids- og sosialminister Robert Eriksson er dessuten frekkere enn flatlusa når han forsvarer endringene. Han peker på at de som rammes av reformen skal få en overgangsordning på tre år for «å tilpasse seg». Man får altså tre år på å «tilpasse seg» og sine et liv på fattigdomsgrensa. Denne usosiale reformen vil øke problemet med barnefattigdom enda mer.

Folk velger ikke uføretrygd. Det er svært vanskelig å få innvilget uføretrygd, og i de fleste tilfeller inkluderer det årevis med utprøving, venting, behandling og usikkerhet før man endelig kan få vedtaket og være «ferdig avklart», som det heter på NAV-språket.

Skam og stigmatisering er igjen en del av sosialpolitikken her til lands. Man er snylter inntil det motsatte er bevist, og beviser man at man ikke er snylter, men faktisk syk, så tvinges man ut i fattigdom dersom man ikke har arva penger eller har ektefelle som tjener bra. Men i stedet for å motvirke utstøting av arbeidslivet sørger dagens sosialpolitikk for at flere og flere får helsemessige problemer og kjenner skyld og skam for å være til.

Imidlertid har ikke en eneste stortingspolitiker brydd seg med dette forslaget enda:

- Trinn to i toppskatten økes til 885 600 kroner fra 2015. Det er en økning på hele 28 300 kroner sammenlikna med hvordan det er i dag (857 300 kroner). Inntekter over dette vil skattlegges med et tillegg på 12 prosent i tillegg til den vanlige inntektsskatten.

Fra første mai 2014 økte den faste godtgjørelsen for stortingsrepresentanter til 865 100,- kroner per år. Da måtte Stortingets 169 representanter plutselig betale 12 prosent mer i skatt. Går forslaget om å heve toppskattens trinn to gjennom Stortinget, slipper politikerne denne “ekstrabyrden”.

Snedig, ikke sant? Opp med hånda den som tror at forslaget ikke går igjennom og at politikerne fortsatt må betale toppskatt…

Tjen Folket
10.10.2014

Aksjon i Arendal mot Israel

Tirsdag 7. oktober holdt MIFF åpent møte om handel med Israel og norsk og sørlandsk deltakelse i denne handelen.

På tross av mye regn, vind og kulde møtte en gruppe kommunistiske aktivister og venner av Tjen Folket opp for å markere seg mot dette.

Aktivistene ropte slagord. De oppfordret folk til å ikke delta på møte. Og de fjernet propaganda for israel fra det rasistiske og kristensionistiske partiet De Kristene som var lagt ut på bilene.

Etter markeringa åt aktivistene pizza sammen. Aksjonen var velykket.

Tjen Folket
08.10.2014

Solidaritet med kurdiske kjempende

Tjen Folket sender sine varmeste tanker til Kurdistans forsvarere og folk som lider under krig og undertrykking i Midt-Østen.

Flere steder i Kurdistan kjemper folket nå innbitt mot den såkalte “islamske staten”. Det kurdiske folket har i hundre år fått betale med store menneskelige tap og lidelser, for andre sitt spill om ressurser og makt.

Tjen Folket mener den kurdiske nasjonen kjemper en progressiv kamp, en kamp for nasjonaldemokratisk frigjøring og en selvstendig stat. Den er delt på en rekke partier – hvorav vi er uenige med de fleste. Men vi støtter alle de som kjemper for et fritt Kurdistan, og som kjemper mot undertrykkere – både IS, Assad og USA.

Etter at det ottomanske riket falt, delte europeiske kolonimakter Midt-Østen mellom seg. De trakk opp grenser og oppretta vasallstater etter egne interesser. Slik ble det kurdiske folket delt mellom fire stater (Syria, Tyrkia, Iran og Irak).

Også alle andre folkeslag i disse landene har fått lide under utenlandsk imperialisme og undertrykkende regimer. Når regjeringer har forsøkt å legge om kursen, har de fort blitt kastet av vestlige marionetter – slik Shahen kuppet vekk den iranske venstreorienterte statsministeren Mossadeq.

Krigene og undertrykkinga har dessverre også satt vanlige folk opp mot hverandre. Brødre står mot brødre, palestinere settes opp mot kurdere, både USA og Russland følger sine egne økonomiske og politiske interesser der de skifter mellom allierte. Vi mener at nøkkelen til et Midt-Østen av frie folk ligger i nydemokratiske revolusjoner. Folket selv må reise seg, og ikke sette sin lit til korrupte ledere eller utenlandske makter. Kravet må være nasjonale og demokratiske rettigheter for alle folkeslag i regionen, å kaste ut alle utenlandske imperialister (USA, EU, Russland) og avsettelse av alle korrupte regimer og ledere

På sikt kan bare sosialismen løse problemene til det beste for folkemassene – i Midt-Østen som i resten av verden. Så lenge den imperialistiske kapitalismen rår, vil det alltid være spirer til ny undertrykking, ny utbytting og ny lidelse.

Dette er slett ikke enkelt. Vi tror ikke at det å løse en vanskelig situasjon kan være enkelt. Og vi tror ikke det kan være smertefritt. Midt-Østens folk trenger frihet fra lidelse, men de som skulle late som om dette kan løses lett – de lyver enten for andre eller for seg selv. Et fritt Kurdistan og et Midt-Østen av frie folk vil kreve mye kamp. Men i en verden av lidelse, gir de som kjemper inspirasjon og mot til andre. Midt i menneskehetens verste stunder, ser vi også mennesker på sitt beste – samhold, kameratskap, heltemot og opprør.

Biji Kurdistan – Leve Kurdistan!

Tjen Folket
07.10.2014

Fra arkivet, 07.11.2007

Viktigheten av oktoberrevolusjonen i dag

Den sosialistiske revolusjonen i oktober 1917 var en hendelse som fikk verdensomspennende konsekvenser for alle arbeidere og undertrykte folk i verden. Dette skjedde fordi den russiske arbeiderklassen under lederskap av Lenins kommunistparti, hadde vunnet statsmakta gjennom å knuse det byråkratiske militærmaskineriet og kaste tsarherredømmet, et av de mest forelda og undertrykkende monarkiene i historia.

16. oktober 1917 godkjente Sentralkomiteen en resolusjon foreslått av Lenin som satte den bevæpna oppstanden på dagsorden. Denne oppstanden blei belønna med seier den 25. oktober 1917 (7. november etter vår kalender) med oppropet “Til alle innbyggere i Russland!”. På kvelden erobra en også tsarens Vinterpalass.

“La herskerklassen skjelve for en kommunistisk revolusjon”, sa Marx. Slik skalv borgerskapet i Russland og resten av verden, uten at de helt trudde at arbeiderne, bøndene og soldatene ville klare å holde på makta så lenge. Men i praksis viste seg tvert i mot å være sant. Arbeiderne, bøndene og halvproletariatet i byene og på landsbygda, folkets intellektuelle, menn og kvinner, dessuten de av imperialismen undertrykte nasjonene og arbeiderklassen i de kapitalistiske landene, tenkte helt motsatt av borgerskapet. For dem var oktoberrevolusjonen ikke bare mulig, men også nødvendig. Det var som et friskt pust i den kapitalistiske og føydalistiske undertrykkingas og utbyttingas midte. Den var et skinn av håp midt iblant all desperasjonen, en drøm hadde blitt virkelighet.

Arbeidernes, bøndenes og soldatenes makt begynte tilintetgjørelsen av kapitalismen og bygginga av sosialismen for første gang i menneskehetas historie. For første gang eksproprierte en eiendommen til kapitalistene og de store godseierne og gav den til bøndene. Arbeiderne tok også kontrollen over produksjonen og bygde opp en ny stat. En verdensomspennende kontrarevolusjon blei satt i gang. Tre år med borgerkrig mot den framvoksende sovjetmakta blei støtta av fjorten imperialistiske land. Likevel var det de anonyme heltene – arbeidere, bønder, soldater og til og med de intellektuelle – som gav livet sitt til støtte for den nye staten og bygde opp de væpna styrkene, Den røde hær, som i denne perioden slo hvitegardistene flerfoldige slag.

Etter dette stod de sovjetiske nasjonene overfor den vanskelige oppgava det var å gjenoppbygge et land som lå i ruiner. Folk sulta og bodde kummerlig, men de klarte å få landet på fote igjen. Disse heltedådene blei fullført i 1930-åra, da de klarte å bygge opp kooperativer, kollektivisere landbruket og industrialisere landet. Gjennom stor offervilje klarte proletariatets diktatur å forsyne folket med brød, arbeid, bolig, utdanning, helsestell, åkre og sosial velferd for alle arbeidere, både mannlige og kvinnelige. Dette tross i at en kjempa mot restene av tsarens vanstyre og at en var under trussel fra den tyske fascismen. Den nye staten gjorde en slutt på arbeidsløshet og analfabetisme, innførte åttetimersdagen og involverte millioner av kvinner inn i produksjonen. Dette var dåder som var ukjente for kapitalismen.

Arbeiderdemokratiet beviste at det var det borgerlige demokratiet overlegent. Breie lag av folket trådte fram. De utbytta, de undertrykte, de som hadde blitt ignorert, de som faktisk produserte verdiene, alle blant dei breie laga av folket trådte fram. De som tidligere ikke hadde noen innflytelse på de avgjørelsene som de borgerlige regjeringene fatta, begynte nå sjøl å ta politiske, militære, kulturelle og økonomiske saker i egne hender. De begynte å styre. Det var en revolusjonær omforming i menneskehetas historie.

Hverken de fjorten imperialiststatene som invaderte Russland under borgerkrigen med mål om å reversere revolusjonen eller den tyske fascismen var i stand til å nedkjempe den sosialistiske Sovjetunionen. Sosialismen blei ødelagt innenfra da et nytt borgerskap med partiboka i lomma vant den tjuende partikongressen i Sovjetunionens kommunistiske parti (bolsjevikene) og gjeninnførte kapitalismen.

Nederlaget arbeiderklassen og den sosialistiske Sovjetunionen opplevde på den tjuende partikongressen i 1956, satte Mao Zedong i gang med å foreta en djuptgående analyse av årsakene til at gjeninnføring av kapitalismen hadde vært mulig i verdens første sosialistiske stat. Han kom til konklusjonen at klasser, klassemotsigelser og klassekamp fortsetter å eksistere også i et sosialistisk samfunn og at disse kan enten vokse i styrke eller tape i styrke. Opphavet til denne klassekampen ligger i kommunistpartiet, siden klassekampen i samfunnet blir reflektert gjennom linjekamper i partiet. Dersom partiet degenererer som et resultat av at et nytt borgerskap kommer til makta og går gjennom en byråkratiseringsprosess, vil dette nye borgerskapet som har partiboka i lomma, alliere seg sjøl med reaksjonære krefter i og utafor staten. Denne kampen blir da uttrykt i en kamp mellom to retninger, den sosialistiske eller den kapitalistiske retninga, i tillegg til kampen mellom marxismen og revisjonismen. Mao tilpassa metoden han analyserte Sovjetunionen etter til Kina for å forhindre gjeninnføringa av kapitalismen der ved å innføre den store proletariske kulturrevolusjonen. Denne var suksessfull i ti år mellom 1966 og 1976.

I 1991 brøyt Sovjetunionen sammen. Dette avslørte den moderne revisjonismens fullstendige fiasko. I hele verden har borgerskapet prøvd å framstille dette som sosialismens endelige fall.

Den imperialistiske aggresjonen, med USA-imperialismen og deres allierte i spiss, har brakt fram en dramatisk situasjon i Irak og Afghanistan gjennom sin forebyggende krigføring og fascistiske lover som er gjennomført under påskuddet av å være en del av “kampen mot terror”. Men den utrolige grådigheten som undertrykker og plyndrer arbeiderklassen, de undertrykte folka og nasjonene i verden og driver millioner av mennesker inn i fattigdom, viser oss alle nødvendigheta av revolusjon og kamp for sosialisme og kommunisme.

La oss forsvare retten til samarbeid for marxist-leninistiske kommunistpartier. La oss ta et standpunkt for revolusjonær frigjøringskamp og retten til sjølbestemmelse for folk mot imperialisme og nykolonialisme.

La oss feire oktoberrevolusjonens jubileum sammen og la oss sette i gang en offensiv for ekte sosialisme mot de imperialistiske historikernes fordreininger. I dag tiltar kampene som arbeidere og andre undertrykte fører mot utbytting og undertrykking på internasjonalt nivå. Dette skjer samtidig som marxist-leninistiske partier vokser. Over hele kloden leiter en etter alternativet til kapitalismen, og dette kan ikke overses. Derfor setter også imperialistene i gang med sin antikommunistiske kampanje, fylt av sinne, hat og løgner. Mot bedre viten blir millionene av offer for imperialiststatenes to invasjoner av Russland forvrengt til å være ofre for kommunismen i denne skitne kampanjen. Det samme skjer med de som sulta i hjel som følge av de samme invasjonene og arven etter tsarregimet. Målet deres er å frata sosialismen sitt gode omdømme og å frata folk framtida si. I dag, nitti år etter oktoberrevolusjonens seier, er vi nødt til å vurdere det som har skjedd for å kunne trekke konklusjonen for et nytt oppsving i kampen for ekte sosialisme. Denne feiringa tjener til å vise at sosialismen er kapitalismen overlegen, til å trekke veksler av framskritta og til å rette opp i feila, slik at arbeiderklassen i hele verden én dag sammen med massene av undertrykte og utbytta av reaksjonære kapitalister og imperialister, vil velte imperialismen og bygge opp sosialismen i hele verden. Bare da kan mennesket si at “jorda er det flotteste menneskehetens paradis”.

Underskrifter til nå: Revolutionary Communist Party of Argentina (PCR); Party of the “Committee to Support Resistance – for Communism” (CARC), Italy; Communist Party of Columbia-Maoist (PCC-M); Revolutionary Organization Congo; Marxist-Leninist Party of Germany (MLPD), Workers’ Party (Partija Rada), Serbia, Tjen folket – ei marxist-leninistisk gruppe, Norge.

Felles uttalelse fra ICMLPO
07.11.2007